amateurriders

Rufus var modig och nyfiken, han var kung i kvarteret. Han var dessutom hur social som hellst och kröp ofta upp i knät på en. Han var också speciellt rolig att leka med, eftersom lekarna var riktigt vilda, haha. Han kunde stå och gömma sig bakom ett hörn, sen när man gick förbi flög han fram med benen rakt ut, sen jagade han än hela genom hela huset. sen gömde jag mig bakom hörnet, ovetande gick han lugnt förbi, men flög flera meter upp i luften när man hoppade fram, sen var det min tur att jaga genom hela huset. Han var så personlig och helt underbar. När vi hade Rufus hade jag ingen egen dator på rummet utan satt alltid i arbetsrummet och satt vid datorn. Då var han alltid med mig och låg på en kudde på skrivbordet, eller gick på tangenterna. Och varje natt kom han och sa godnatt, fast han sov sällan hos mig, jag hade den hårdaste sängen, och sparkades säkert i sömnen, jag vet inte..

Den 21 november, på min brors födelsedag blir Rufus påkörd. De ringde från djursjukhuset, eftersom personen som kört på honom varit snäll nog och fört honom till sjukhuset. Han skulle klara sig men de var tvungna att operera bort ena ögat som var jätte skadadt. Som tur var hade vi bara någon vecka tidigare försäkrat honom, annars hade han fått avlivas direkt..

Trots att han saknade ett öga var han precis som han alltid varit. Han hade inga problem med att jaga utan kom titt som tätt hem med fåglar, möss eller annat som han hade fångat. Han var fortfarande Rufus.. Men något år senare blir han påkörd igen, och dör direkt.. Jag var helt förkrossad, grät i princip varje natt i, hur länge som hellst. Fortfarande kan jag gråta över Rufus, han var speciell och har en speciell plats i mitt hjärta som ingen kan ta.. Det var så tomt utan honom, när jag kom hem från skolan brukade han alltid ligga på mammas och Thomas säng, men nu var han inte där. Det var tomt bredvid mig när jag satt vid datorn, ingen sa godnatt, och jag skulle aldrig mer få leka med honom. Det var jättehårt och jag var jätte jätte ledsen.

När vi sedan skulle köpa en ny katt blev jag först glad, något inom mig trodde jag skulle få Rufus tillbaka, men dagen katten kom var det ju inte alls så. Det var först då som jag insåg att det inta alls var kul att få en ny katt, inte som jag trott. I början ogillade jag den nya katten, jag ogillade ALLA katten, ingen var ju som Rufus och det var bara Rufus jag ville ha. Men med tiden började jag acceptera vår nya katt och alla andra katter. Har inget imot dem nu, men tycker inte om någon på samma sätt som jag tyckte om Rufus, och tror aldrig jag kommer göra det. Men det var ju trots allt tre år sedan Rufus dog, och det är först nu, de senaste halvåret jag tyckt om katter igen. Innan var jag definitift en kattmänniska, men nu vet jag inte..